Viskosens smutsiga baksida

Säckar med viskosfibrer skräpar ned i byarna kring fabrikerna.

Vi köper allt mer kläder i världen. Snabbare växlingar i modet, urbaniseringen och en framväxande medelklass i till exempel Indien och Kina gör att behovet av textilfiber ökar. År 2050 spås efterfrågan på textil vara den tredubbla. Men det går inte att odla mer bomull än vad som görs i dag, och även produktionen av oljebaserade textiler som nylon har nått sin topp. Det gör att vi måste titta på andra material. Ett intressant material är viskos. Råvaran till viskos är cellulosa, som ofta kommer från pappersmassa. Det här gör viskos till ett potentiellt miljöhållbart material, eftersom skogen är en förnyelsebar råvara, som dessutom suger upp koldioxid och andra växthusgaser medan den växer upp. Dessutom kan den produceras i länder med starka miljölagar som Kanada och Norden.
– Tidigare kallades viskos för konstsilke, och fanns mest i blusar. Men i dag kan man hitta ­viskos i alla sorters plagg, till och med i stickade plagg. Man kan känna igen viskos på att tyget blir hårt när man tvättar det, säger Anna-Lisa Persson, textilexpert på Sveriges Konsumenter.

Svenska företag är extra intresserade av viskos. I takt med att efterfrågan på pappersmassa minskar, bland annat för att läsandet av papperstidningar minskat, måste svenska skogsföretag hitta andra köpare av sin råvara. Att göra textil av skogen är ett hett alternativ.

För att cellulosan ska bli viskos måste den gå igenom en kemisk process. Processen kräver en enorm mängd kemikalier – för att tillverka 1 kilo viskos används 5,5 kilo kemikalier. Många av dem är giftiga. En av de vanligast förekommande är koldisulfid, ett giftigt ämne som bland annat kan orsaka neurologiska skador, blindhet och som ger ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar. Redan under industrialismen var det känt att koldisulfid kunde orsaka psykiska sjukdomar, och leda till hallucinationer och självmord, bland fabriksarbetare som utsattes för ämnet. Det finns också rapporter som visar på samband mellan koldisulfid och negativa reproduktiva effekter, såsom fosterskada och ökad mängd missfall bland kvinnliga arbetare. 

Men mängden kemikalier som används behöver inte vara ett problem, om viskos tillverkas i slutna system och kemikalierna tas om hand ordentligt. Tidigare hade vi viskosproduktion i Sverige. Den lades ner under slutet av 1900-talet, dels på grund av att det blev billigare att flytta produktionen utomlands, men också för att det var en så oerhört smutsig produktion, som förgiftade både miljön och människorna som jobbade i produktionen.
– Man skulle ha varit tvungna att bygga om ­fabrikerna för att de skulle hålla miljömässigt, och det hade man inte råd med, säger Erik Perzon, som forskar om hållbar textil på Swerea IVF.

I dag skickas i stället cellulosan till Asien. 83 procent av världens viskos tillverkas i tre länder: Kina, Indien och Indonesien. Och miljö­problemen med viskos­produktionen löstes inte av att den flyttades till länder med svagare arbets- och miljölagstiftning – problemen flyttade bara till andra sidan jorden.
Det låter som om man exporterade miljöproblemen?
– Jo, så är det. Det är klart att på en global nivå är det inte vettigt att lägga ner produktionen i Sverige och flytta den till Bangladesh eller Kina, säger Erik Perzon.

Changing Markets tar vattenprover.

Nyligen släpptes en rapport från Changing Markets, en engelsk miljöorganisation som arbetar för få bort icke hållbara produkter och företag från marknaden. Rapporten visar på oerhörda problem med viskostillverkningen i Asien. Utredare från organisationen besökte de tio största viskosfabrikerna i Kina, Indien och Indonesien. Produktionen av viskos är koncentrerad till ett fåtal företag, och dessa tio företag tillverkar drygt 70 procent av världens viskos. Fabrikerna levererar viskos till bland annat H&M och Zara, samt en rad andra europeiska klädmärken.
– En anledning till att vi valde att undersöka viskosproduktionen är dels för att viskos har potential att vara en hållbar fiber, men också för att det är en så koncentrerad marknad med få tillverkare. Eftersom det är en så liten marknad finns det stor potential för förändring, säger Urska Trunk på Changing Markets.

Changing Markets arbetade med lokala experter och utredare som besökte alla fabriker, pratade med lokalbefolkningen och tog luft- och vatten­prover. I alla länder hittade de ­bevis på att viskosfabrikerna dumpade giftiga kemikalier som smutsar ner sjöar och vattendrag. Det här har mycket stor effekt på lokal­befolkningens liv och vardag. I vissa områden misstänker lokal­befolkningen att viskosfabrikerna ligger bakom en ökad förekomst av cancer. Byborna berättade att de har slutat dricka vatten från brunnarna av rädsla för hur det ska påverka ­deras, och framför allt deras barns, hälsa. Fabrikerna har förstört möjligheten för många att försörja sig, framför allt har lokala fiskare drabbats.
I Kina har viskosfabrikerna figurerat i media flera gånger för att ha brutit mot miljölagar. Changing Markets utredare besökte sex viskosfabriker i Kina, och vid en fabrik identifierade de nedgrävda avloppsrör som gick rakt ut i Poyangsjön. Arbetare erkände att avfallsvatten från fabriken släpptes rakt ut i sjön, som är Kinas största sötvattensjö. Utredarna vittnar om en intensiv stank kring flera av fabrikerna, och luftprover visade på höga halter av vätesulfid i närheten av två fabriker och koldisulfid vid en fabrik.

I Indonesien besökte Changing Markets fabriker som tillhör österrikiska Lenzing Group och indiska Aditya Birla Group, ett av de största viskos­företagen. Fabrikerna ligger nära varandra, och Changing Markets beskriver en stark lukt i området. Utredarna såg att byborna tvättade viskosfiber i Citarumfloden, och i byarna hängde viskosfiber på tork. Vid flodbanken observerades gula partiklar, vilket kan vara svavelspill från fabrikerna. Changing Markets misstänker att Lenzings fabrik släpper ut obehandlat avloppsvatten i floden.

I Madhya Pradesh i Indien har Aditya Birla Groups dotterbolag Grasim Industries en fabrik. Under utredningen hittade Changing Markets ett avloppsrör som gick från fabriken rakt ned i Chambal­floden. Bybor nedanför fabrikerna vittnade om att floden färgats svart med röda stråk, och det luktade ruttnande rädisor i området. Fabriken dumpar viskosspill längs flodens strand, som sedan sköljs ner i floden under monsunen.

Aditya Birla Group säljer viskos till flera stora euro­peiska företag, som till exempel H&M, Zara, ­Dockers, Levi’s, Burton och Asos. H&M har tagit del av Changing Markets rapport och säger sig vara djupt bekymrade.
– Tillsammans med en extern konsult utvärderar vi viskosproducenternas produktion, bland annat med hänsyn till kemikalie- och vattenanvändning, energi, avfall och behandling av avfallsvatten. Vi kommer att kräva att producenterna arbetar för att göra processen mer hållbar, och vi kommer endast att handla från producenter som är villiga att möta våra hållbarhetskrav. Dessutom ser vi ett behov av att klädmärken och andra intressenter samarbetar för att ta fram en hållbar viskosproduktion, skriver Iñigo Sáenz Maestre, presschef på H&M i ett pressmeddelande.

När Changing Markets kontaktade de viskosproducerande företagen och berättade om sina resultat av undersökningen var det stor skillnad på hur företagen reagerade.
– Lenzing Group var väldigt engagerade i frågan. De erkände att problemen finns och arbetar på en lösning. Aditya Birla Group var villiga att prata med oss, men var sedan väldigt avfärdande och nekade till anklagelserna, säger Urska Trunk.

Aditya Birla Group har flera svenska kopplingar, till exempel äger de numera svenska pappersföretaget Domsjö, som har gått i bräschen för miljö­arbetet. På Domsjös hemsida skriver företaget att de var först i världen med att bleka papper till högsta ljushet helt utan klor, och att de är ­ensamma i världen om att ha ett helt slutet blekeri varifrån inga utsläpp sker.

Anna-Lisa Persson på Sveriges Konsumenter är kritisk till att ett svenskt företag, som är så noga med miljöarbetet i Sverige, tillåter sin produkt att smutsa ner så mycket i andra länder.
– Domsjös fabriker i Sverige har en fantastisk rening. De kan släppa ut sitt vatten i Moälven i Örnsköldsvik utan problem, men sedan skickar de cellulosan till Indien. Så den massa man är så noga med att den inte ska smutsa ner i ­Moälven släpper ut farliga ämnen i floderna i Indien, säger Anna-Lisa Persson.
Aditya Birla Group och Domsjö säger att Changing Markets rapport inte är rättvis.
– Vi har läst rapporten och pratat med Changing Markets, men många delar av rapporten stämmer inte. De påstår bland annat att vi har haft en fabrik i Norra Sumatra som tvingats stänga, men vi har aldrig haft det. Aditya Birla följer lokala lagar och arbetar på att nå eller bli bättre än internationell standard, säger Tony Henshaw, hållbarhetsansvarig på Aditya Birla.
– De utmålar viskosproduktion som något som är rakt igenom farligt. Och det är lätt att hitta exempel på små dåliga viskosfabriker i till exempel Kina, men det finns också viskosproduktion som är bra, säger Magnus Lundmark på Domsjö.

Anna-Lisa Persson tycker att det är cyniskt att vi i stället för att tillverka viskos hållbart i Sverige, skickar ­cellulosan till Asien för att det är billigare. 

– Viskos kan vara ett hållbart alternativ, om den tillverkas på rätt sätt. Svenska miljölagar har gjort det för dyrt att ha en viskosproduktion här. Det är billigare att skicka cellulosan till länder utan miljölagar. Man kan tillverka viskos hållbart i Indien också, men det är billigare att strunta i människor och miljö, säger Anna-Lisa Persson.