Un Soks man dog i sportfabriken

Det var kvällen den 18 juli 2014 som Un Sok såg sin man Vahn Tha vid liv för sista gången i fabriken New Archid där de båda arbetade. Hon sa till honom att han borde åka hem eftersom han hade jobbat 15 timmar om dagen, 5 dagar i sträck. Vahn Tha svarade att han var tvungen att fortsätta arbeta, men att han skulle komma hem dagen efter för att kunna vara med barnen.

Men Vahn Tha kom aldrig hem, i stället ringde telefonen hemma hos Un Sok. Det var hennes svåger, som också arbetade på fabriken. Han berättade att Vahn Tha hade hittats livlös. När Un Sok kom till fabrikens stora produktionshall fick hon se sin mans kropp ligga på en tyghög.

– Han hade jobbat så hårt de sista månaderna, för att göra vårt liv lite bättre, säger Un Sok och börjar gråta.

Ingången till fabriken New Archid, som ligger några timmars bilfärd från Kambodjas huvudstad Phnom Penh.

600  000 textilarbetare arbetar inom Kambodjas textil- och skoindustri, som årligen omsätter nära 50 miljarder kronor. Den förser europeiska konsumenter med allt från löparkläder till kostymer för affärsmän. Kina har under de senaste tre decennierna varit världens ledande lågprisproducent, men nu börjar länder som Vietnam och Kambodja ta över. Textilfabrikerna i Kambodja förser de fattigaste med jobb och lokalpolitiker är väldigt upprymda över den ekonomiska tillväxten som industrin för med sig. Men bakom textilfabrikernas väggar får många arbetare slita hårt.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch dokumenterade i sin rapport Work faster or get out från 2015 att arbetarnas rättigheter kränks i Kambodjas textilindustri. De tvingas till övertid, har dåligt med raster och det finns ofta ett förbud mot sjukfrånvaro. Oberoende fackföreningar motarbetas. Utöver detta finns här barnarbete, och kvinnliga arbetare utsätts för sexuella trakasserier, diskrimineras på grund av graviditet och förvägras rättigheter vid barns födelse.

Är det möjligt att fabriker som levererar till högprofilerade sportmärken och kedjor har ­sådana villkor?

– Ja, säger Bent Gert, områdesdirektör för den oberoende arbetsrättsorganisationen Worker Rights Consortium (WRC), som de senaste 15 åren har följt utvecklingen i tillverkningsledet för kända sportmärken.

– Vid våra fabrikskontroller hittar vi ständigt brott både mot arbetsrätten, som till exempel ­förbud mot mötesrätten, alltför många korta anställningskontrakt och diskriminering mot gravida anställda, säger Bent Gert.

 

LÄS MER: Olagliga kontrakt bakom EM-tröjorna

 

Han berättar att dessa och andra brott begås i fabriker som levererar till flera stora europeiska sportkedjor och till större märken som Adidas, Nike och Puma.

Den största delen av Un Soks lön går till att betala av på lån, så i slutet av månaden får barnen jaga krabbor på risfälten för att få mat.

Enligt en rapport från National Social Security Fund (NSSF), en statlig institution som har hand om sociala trygghetssystem, var det 1 806 ­textilarbetare som förra året svimmade i textil- och skofabriker i Kambodja. Fackföreningar och frivilliga organisationer i Kambodja anser att det visar konsekvenserna av förtryck och omänskliga arbetsförhållanden, med mycket långa arbetsdagar.

Jag träffar Than Mak, textilarbetare på Jiun Ye-fabriken, som tillverkar sport­kläder för en stor europeisk sportkedja. Hon ­jobbar oftast övertid för att kunna försörja sina två barn, och hon är en av dem som har svimmat på jobbet. Hon berättar om när det hände första gången.

– På eftermiddagen frågade jag om jag kunde ta en rast, för jag hade svårt att andas och började må illa. Men gruppledaren sa att det inte fanns någon som kunde ersätta mig, säger Than Mak. 

Plötsligt föll hon baklänges, och det sista hon kommer ihåg var kollegornas ansikten när de sprang emot henne. Som tur var stod en av dem nära och fick tag i henne innan hon slog i golvet.

– De tog mig till huvudkontoret, där det finns ett rum för arbetare som mår dåligt. Jag tillbringade två timmar där, men när de såg att jag kvicknade till skickades jag tillbaka till min arbetsplats.

Jag frågar henne varför hon inte berättar för gruppchefen att arbetsförhållandena är ­oacceptabla?

– Han säger att om vi inte accepterar övertid kommer våra kontrakt inte att förnyas, säger Than Mak.

Skiljenämnden, som är en oberoende nationell institution, har upprepade gånger slagit fast att det inte är förenligt med kambodjansk lag att fabriker anställer arbetare på korttidskontrakt i mer än två år.

 

 

Men att hota textilarbetare med att inte förlänga deras kontrakt är vanligt i Kambodjas textilindustri, enligt Bent Gert.

– Vi har sett en ökning av korttidskontrakt det senaste decenniet. I den uppdatering vi gjorde 2014 fann vi att åtminstone 72 procent av fabrikerna anställde arbetare på korttidskontrakt i mer än två år, helt i strid med lagen, säger han.

Fyra av Than Maks arbetskamrater berättar samma historia som hon. Alla har skrivit på ett sex­månadersavtal, vilket bryter mot landets arbetsrättslagar om en arbetare har arbetat på samma fabrik i mer än två år. Det har de gjort allihop. De oroar sig för att bli uppsagda om de klagar på förhållandena på fabriken, eftersom de är rädda att förlora sin inkomst.

Några dagar efter Vahn Thas död 2014 kom rapporten från National Social Security Fund: ”Efter att ha gått igenom fallet kom vi fram till slut­satsen att Vahn Thas död orsakats av utmattning. NSSF:s arbetsgrupp anser att detta är ett jobb­relaterat dödsfall.”

Kort därpå mottog Un Sok en kompensation från fabriken på cirka 25 000 kronor. Hon får också 870 kronor per månad i livränta. New Archid betalade aldrig några böter, trots att fabriken klart och tydligt bröt mot den nationella arbetsrättslagen som slår fast att ”antal arbetade timmar per dag inte får överskrida tio”.

Text: Clas Nordahl, Danwatch (Översättning och bearbetning Råd & Rön)

Foto: ICRT