När språket inte flyter
Även en översatt roman eller deckare ska vara en njutning att läsa, men det är långtifrån alltid så. Hur dålig får en översättning vara för att man ska kunna reklamera boken? Råd & Rön fick frågan från en läsare.
Eva Bremer i Boxholm läser mycket, romaner, deckare, biografier. Hon är en riktig allätare. Amerikanske thrillerförfattaren John Grisham hör till favoriterna.
– Jag läser honom helst på engelska; jag vet att översättningarna brukar vara dåliga, säger hon.
Men när Albert Bonniers förlag år 2010 gav ut Bekännelsen på svenska köpte hon ändå ett inbundet exemplar och började läsa. Redan i början dök det upp fel i översättningen, och svenskan var bedrövlig.
Det förekom också rena slarvfel, personer som bytte namn, ord som upprepades. På sidan 62 gav hon upp, la boken åt sidan och skrev ett brev till förlagets kundtjänst. Inte ett ljud kom till svar.
– Det värsta var att boken var så spännande. Jag blev nyfiken och började läsa igen.
Nu steg Eva Bremers irritation; boken var uppenbart inte korrekturläst, och hon började anteckna alla fel. Det blev en diger lista, och hon skrev till förlagets litteräre chef, fortfarande utan att få ett svar. Det var först när hon kontaktade sin lokaltidning, Östgöta Correspondenten, och de skrev om saken som förlaget hörde av sig.
Måste det vara så här? undrar Eva Bremer. Jag har betalat flera hundra kronor för boken. Nog har jag rätt att ställa höga krav. Vad gäller rent juridiskt? Råd & Rön lät frågan gå vidare till Maria Wiezell, konsumentvägledare på Sveriges Konsumenter:
– Enligt konsumenttjänstlagen kan man kräva att en tjänst ska vara fackmässigt utförd. Det här är ingen tjänst, men lagen kan ändå tillämpas. Självklart ska du kunna ställa höga krav på språket i en litterär produkt. Men det är svårt att sätta en gräns för vad som kan accepteras. Förlaget kan inte erbjuda dig en ny översättning; den finns ju inte. Ett prisavdrag är rimligt om översättningen är usel. Du har ju inte fått den upplevelse du förväntat dig.
Skriv till förlaget
– Visa din konsumentmakt, gå tillbaka till bokhandeln och klaga. Men skriv också till förlaget, det är ju det som kan göra något åt saken, råder Maria Wiezell alla bokälskare.
Jonas Axelsson, litterär chef på Albert Bonniers förlag, beklagar felen i översättningen av Bekännelsen:
– Jag kan bara be om ursäkt, den mänskliga faktorn har spelat in. En person gör översättningen, en annan granskar den. Här är det granskningen som har gått snett. Tyvärr hann vi inte få med rättelserna i första upplagan av pocketutgåvan, men till den andra kommer de med.
Det känns som om översättningen har gått väl snabbt.
– Ja, översättningslitteraturen sitter illa till, det måste gå snabbare i dag. Vissa författares manus får vi väldigt sent, först när de går till tryck, och dit hör Grisham. Vi tävlar med originallitteraturen. Det säljs många fler böcker på engelska nu i bokhandeln, och vi kan inte komma för långt efter med den svenska versionen.
Elisabet Tjernlund i Stockholm leder sedan flera år bokcirkeln Selma. I höstas valde man att läsa Harper Lees kända To kill a mockingbird från 1960. Bonnierpocket hade just gett ut den på nytt med den svenska titeln Dödssynden.
Språkliga grodor
– Till en början blev vi förvånade över hur svårläst boken var. Sedan förstod vi varför: Översättningen var inte bra från början, och inte hade den blivit bättre av att åldras; obegripliga och felöversatta ord, syftningsfel och andra språkliga grodor i en klassikerserie. Många saker skulle också behöva förklaras, eftersom boken är mer än 50 år gammal. Ingen på förlaget kan ha läst igenom översättningen innan man gav ut den igen, säger hon.
– Det är ju en viktig och fin bok i original om rasdiskriminering i amerikanska södern, en levande klassiker som läses av alla amerikanska skolbarn än i dag och som också borde läsas av svenska skolbarn. Men då måste förlaget kosta på en nyöversättning.
Elisabet Tjernlund gjorde som Eva Bremer, skrev ett upprört brev till förlaget och bifogade sin bok med de värsta grodorna understrukna. Hon fick ett artigt men till intet förpliktande svar. Sin bok fick hon inte tillbaka.
Rebecka Leffler, förlagschef på Bonnier Pocket, minns mycket väl Elisabet Tjernlunds brev. Hon ber om ursäkt att hon inte returnerat boken och lovar att genast göra det.
– Vi kontrollerar alltid översättningen innan vi gör ett återtryck. Vi tyckte att den här översättningen höll. Visst, jag kan hålla med om att det finns lite ålderdomliga vändningar. Men våra marginaler vid pocket och återtryck är väldigt små och rymmer dessvärre inte nyöversättningar. Det är skillnad med en originalbok.
– Vi arbetar med tryckfärdiga manus och gör alltså inga korrigeringar i gamla översättningar. Alternativet hade varit att inte ge ut boken alls, och det tyckte vi var synd, säger Rebecka Leffler.
Deltagarna i bokcirkeln Selma har även läst en annan klassiker denna vinter, Lev Tolstojs Anna Karenina i en nyöversättning från 2007 av Ulla Roseen. Den tidigare översättningen var från 1920-talet.
– Den här översättningen kändes verkligen fräsch. Jag kan jämföra eftersom jag läst Anna Karenina tidigare i livet. Noterna är föredömliga och förklarar ryska förhållanden och översätter alla franska glosor som personerna i den ryska societeten strör omkring sig, säger Elisabet Tjernlund.
Åldras snabbt
Ulla Roseen är en av de mest erfarna översättarna i Sverige, belönad av Svenska Akademin bland annat.
Varför åldras en översättning så snabbt?
– Språket ändras ju, och tidigare hade översättandet inte så hög status. Man tog det ord för ord och man tog sig också friheter gentemot författaren, friserade språket. Det svåra med översättandet är inte att hitta betydelsen av orden, det svåra är att hitta författarens ton, säger Ulla Roseen.
Det tog henne två år att översätta Anna Kareninas nästan 900 sidor. Hon gör en så noggrann översättning som möjligt från början, går sedan igenom texten igen, särskilt de 20–30 första sidorna, innan hon har hittat den där tonen.
– När man tänker på timpenningen blir man rädd; jobbet får bli sin egen belöning, säger Ulla Roseen.
Särskilt stolt är hon över att hon lyckades få med noterna i Anna Karenina och listan över romanpersonerna med alla deras olika ryska namn, svåra att hålla reda på för en svensk läsare.
– Sådant vill förlagen inte ha; det ska se enkelt ut när kunden bläddrar i boken i bokhandeln.
Korrekturfel förekommer knappast i dina översättningar. Men rent allmänt är det väl förlagens sak att kolla?
– Javisst, men de har blivit sämre på det. Jag antar att det är en kostnadsfråga. Som översättare har man också behov av att diskutera med någon på förlaget. Det saknar jag mer och mer.
Text: Cristina Farm