Marianne Rundström: En hundring är inte längre en hundring

Vad fan får jag för pengarna? Det blev ett himla väsen när Svenskt Näringslivs ordförande lät undslippa sig frågan som ledde till hans avgång. Dock kanske en idog shoppare som jag borde ställt frågan lite oftare i ett konsumtionsliv där jag inte sällan kommit hem med reafynd som sedan aldrig använts. Eller en auktionsantikvitet som visade sig vara värdelöst fejk.

Är man en flitig konsument blir det flippar och floppar. Sånt är livet, som i alla fall berikas med upplevelser och nyttiga eftertankar. Vem är jag? Vad gör jag? Vad fan får jag för pengarna? Och framför allt vilka pengar? Det som tidigare var en självklarhet – en hundring är en hundring – är inte det längre. Kontantsamhället är på väg ut.

Men vad gör pengarnas uttåg med oss? Guldtian, Selmasedeln och hundringen – för att inte tala om den rosa dyrgripen från Tumba pappersbruk. Att hålla i en tusenlapp gav känslan av rikedom. På riktigt. En etta och några nollor på ett kontoutdrag väcker inga känslor alls.

Mitt förhållande till pengar började nog med att pappa varje kväll stängde dörren till sitt arbetsrum och gjorde en debet- och kreditsammanställning av dagen. Varenda tioöring fanns bokförd och hans nit spelade sannolikt en avgörande roll för att en tvåbarnsfamilj i villa med hemma­fru skulle kunna leva på en lön. Jag ­fattade att pengar hade ett värde. I flera år sparade jag till min första cykel, och lyckokänslan när jag fått ihop tillräckligt och kunde åka och köpa den knallblå dyrgripen kan jag framkalla när som helst. Jag höll hårt i slantarna på vägen.

Det gjorde jag också när jag flera decennier senare skulle betala handpenningen på mitt första egna radhus. Kontant. Jag hämtade ut den ansenliga sedelbunten på banken, la den i ett kuvert som skulle överlämnas på mäklarkontoret några timmar senare och gick på lunch. På den tiden jobbade jag med radio och det stod en en­armad bandit i lunchlokalen. En tekniker bad mig dra i lyckospaken för att spela in ett effektljud. Jag drog och sedan gick vi tillbaka till jobbet.

Inte förrän jag skulle träffa mäklaren kom jag på att jag hade lagt kuvertet med handpenningen (i dag säkert en halv miljon) ovanpå spelautomaten. Just den språngmarschen hade jag nog kunnat slå VM-rekord med, och fortfarande tror jag på änglavakt.

Kuvertet låg kvar. I dag har få människor ens en hundralapp i plånboken och givetvis görs inga husaffärer upp med fysiska sedlar.

Faktiskt är Sverige det land i världen som hanterar minst kontanter. Det är rätt praktiskt, även om äldre har all rätt att klaga över att inte ens kunna köpa en biobiljett kontant. Praktiskt och säkrare. Det är förstås en lättnad för butikspersonal att slippa räkna ihop dagens kassa i mynt och sedlar. Men hur påverkar det våra konsumtionsmönster? Köper jag ännu mer på rea nu när jag inte ser hur plånboken blir tunnare? Blir det oftare det dyra alternativet på krogen när notan betalas med ett Swishtryck till bordskompisen? Bryr jag mig mindre om pengars värde?

Jag älskar Swish, bankernas gåva till mänskligheten, men jag har allt mindre koll på min ekonomi. Plastkorten inger känslan att jag kan köpa hela världen. Och betala sen. Så frågan hänger sig kvar på vägen mot det kontantlösa samhället:

Vad fan gör jag med pengarna? 

Marianne Rundström är journalist, programledare och föreläsare.