Frida Ramstedt: "Hur lär vi oss skilja på behov och begär?"

”Vad tycker du? Är den här lampan verk­ligen jag?” Det är trångt på mellandagsrean och jag svettas i min tjocka vinterjacka. Vi har aprilväder i december, Australien brinner på andra sidan jordklotet och min kompis väntar otåligt på svar. Eller förlåt. På min tolkning av en naken designlampa i mässing som är nedsatt med 25 procents rabatt. Vad står den för? Än viktigare: Lirar det med hennes image?
”Var ska du ha den?” frågar jag. För att vinna lite tid.
”Jag vet inte? Kanske i sovrummet, eller i vardagsrummet? Men … är den inte lite för trendig? Har inte alla en sån här nu?”

Svaret är enkelt. Hon behöver inte någon lampa. I alla fall inte för belysningens skull. Det hon är på jakt efter är snarare en modern skalp. Ett fynd som kan bekräfta bilden hon långsamt bygger av sig själv. Ett socialpsykologiskt fenomen. Hemmet som narrativ. Bostaden identitetsprojekt. Jag är vad jag äger. Jag är hur jag bor.

Unik. Medveten. Personlig.

Lågränteläget och ekonomin har gjort det möjligt. Den har förvandlat shopping till självterapi, hemmet till statussymbol och köpbesluten till ­något som handlar om annat än att lampan ska lysa och en stol vara bekväm att sitta i. Funktionen är sekundär. Diametralt motsatt det som tidigare utgjort fundamentet till den skandinaviska stilen.

Titta i valfritt svenskt inredningsmagasin. Allt är jättesnyggt, jätteexklusivt och jättekurerat. Men i dag är det ganska ofta också jätte­opraktiskt och dåligt planerat. Lamporna hänger fel, saknar skärm och bländar. Möblerna är vackra men inte vardagskompatibla. Köken är felaktigt konstruerade och vi har inte tänkt in oss själva, hur långt vi når eller hur mycket armbågsutrymme vi behöver.

Samtidigt som vi oroar oss över miljön och kan mer om klimat­smarta material än tidigare är vårt förhållningssätt till inredning något som ges liten tid till eftertanke och diskussion. Är det verkligen vad sakerna är till­verkade av och hur de transporteras som är det största problemet? Eller är det hur vi tänker kring de saker vi köper och byter ut som är boven. Borde inte diskussionen om det hållbara hemmet backa ett steg och börja där? Hur lär vi oss att skilja på behov och begär?

Vi lägger mer tid och pengar än någon annan generation på vårt boende. Ändå är det förvånande få som verkar trivas i sina hem. Som känner sig nöjda. Ur mitt perspektiv är det lätt att se varför. Snygg inredning köper man med ögonen. Skön inredning köper man med kroppen. Smarta köp håller över tid. Banalt. Ändå tycks vi ju behöva någon som påminner oss om det.

Frida Ramstedt är författare till Handbok i inredning och styling, som sålts till 25 länder och översätts under 2020. Hon ligger även bakom bloggen Trendenser.se.

Detta är en krönika, vilket innebär att de åsikter som uttrycks är skribentens egna.